Den yngsta i vårt sällskap, en vacker 30-something, berättade att hon varje dag ägnar ett par timmar om dagen åt att massera sina - begynnande - pannrynkor med kräm plus att hon köpt en sorts maskin för att massera sina lår ett par timmar om dagen för att få bort sina celluliter. Förutom det tveksamma i att häva ur sig detta i ett sällskap när man är yngst och mest orynkig, celluliterna har jag svårt att bedöma - blev jag som sagt lite ledsen. Ska det bli norm med släta pannor och silikonbröst?
Väl investerad tid? Så himla sorgligt, den här rädslan för att faktiskt bli äldre. Så underbart när jag pratade med min fina vän Jenny häromdagen, som glatt och helt utan oro meddelade att hon längtar efter att bli neurosfritt medelålders.
Det fick mig att tänka på hur Hanna L skrev om the subject matter för ett tag sedan, jag tog det till mig. Jag vet också hur jag vill jag se ut i framtiden.
21 kommentarer:
Det är så sorgligt. När man sällan dessutom blir snyggare av att spruta in skit unde huden.
Jag struntar nog i hur jag ser ut..bara jag fått vara lycklig. Har redan rynkor runt ögonen, i pannan och vid munnen och jag är 32. De har vart där länge, bl a pga ett decennium kissande utan solglasögon.
Men botox såsom Joan...nja..skippar nog det. Har svårt för sprutor oavsett så det hade varit bortkastade pengar och sterila instrument. ;)
Och för övrigt. Om du lurar på vem från Thailand som sträckläser så är det jag. Hej! Jag är på mars 2009 nu. Jag gillar din blogg så himla mycket, använder som magasin. På kvällen, på morgonen och mitt i natten eftersom jag ofta vaknar då. Känner igen mig så fast att jag är så långt bort och inte bara i avstånd.
Tack för det! :)
Och det ska givetvis stå kisande. T9 alltså...
Underbart Sara.
Botox och silikon kan vara fint. Botox och silikon kan vara riktigt fult. Rynkor tycker jag däremot kan vara otroligt vackra. Gamla människor är sâ söta, rara, naturliga och harmoniska ibland.
Visst rynkor är kanske fula om det är linjer som gör att man ser sur ut? Celluliter tycker jag nog är enbart fula. Men syns de i andra sammanhang än pâ stranden? Där har väl de flesta rosafärgade solglasögon pâ sig?
Jag tror att det är dâligt investerad tid att vara sâ upptagen av sitt utseende för rynkor och celluliter är nog ganska envisa av sig och inget andra direkt lägger märke till om man är i 30 ârsâldern? Vi är ju inte 20 längre pâ gott och ont. Jag hâller med om att man ska bejaka âldrandet! Bättre med att gâ till frïsören, eller köpa nya kläder. Enkla förändringar som syns och som man inte fâr komplex av...
Det är ju faktiskt insidan som tilltalar vâra vänner!
Då ägnar jag nog hellre de timmarna åt att kramas, eller läsa eller gräva en grop eller vad som helst. Jag vill nog gärna att livet jag levt ska avspeglas i mitt ansikte och är dessutom dålig på att smörja in mig. /Maria i Norrbotten
Tänkte precis att "åh, Mimi, hon som är så vacker" så såg jag att du länkat till mig. :) Det är galet hur många människor som fixar sig nu för tiden, och så unga! Jag jobbar mest med 20-25-åringar och det är tyvärr inte ovanligt med både boobjobs och pumpade läppar. :(
Ja vad är en rynka?
Du kan ha ålders rynkor, skratt rynkor, bekymmersrynkor, bitterrynkor, solkisande rynkor, rökrynkor etc etc. Vår hud speglar hur du mår, hur du lever, hur du skrattar, gråter, hur du rynkar pannan av bekymmer eller bitterhet etc etc. Huden är en spegel sv. ditt inre.
Jag väljer själv att vårda sen med vegetabiliska oljor (fria från mineraloljor:petroleum) så huden går andas. Den är vårt största organ och vår tredje lunga.
Så länge jag följer detta så får rynkorna komma så länge jag är glad, lever och andas ...
Men hur ung är en människa som tror att neuroserna av det slaget är förbi i medelåldern? Bygger det på något slags föreställning om att kvinnor är past their sell by i vilket fall som helst då?
Det är tvärtom då det börjar för väldigt många, eftersom det är då det verkligen händer saker med kroppen - inte bara skratt- och argrynkor utan slappa triceps, hud som tappar elasticitet hur mycket man än smörjer in, känsla av framfall trots en jävla massa knipövningar, åderbråck trots att man burit tre barn utan en knuta på benen förrän nu osv. Om ni ursäktar en osminkad beskrivning.
Lite nyfiken på idén om den neurosfriheten. Det kanske (som för mig) handlar om att man ser allt det där som händer och rycker på axlarna åt det för att man trots allt har bättre saker att göra med sin tid? Men jag vet inte jag.
Jag tycker att det är sorgligt att ungdomen på något sätt ät norm. Och att 20-åringar använder botox och silikon, ja, jag tycker att det är trist. Precis som att 40-åringar gör det kanske. Jag är nog ganska lättpåverkad också, och tänker, när en efter en, som har ammat barn tycker att de måste förstora och lyfta brösten sen. Och jag med min blygsamma a-kupa tänker att "oj, det här kanske inte alls är okej, jag kanske också borde...?". Och cruella på din fråga, min vän är trettiofyra nyss fyllda. Och har aldrig varit särskilt neurotisk med sin kropp eller utseende. Det som jag tyckte var underbart var att hon istället för att tycka att det är jobbigt att bli äldre, såg fram emot det. Är inte det härligt ändå?
Personligen gillar jag mig mycket bättre i dag ärn när jag var 20, även om jag hade en slätare och yngre kropp då.
Jag tycker dessutom att det är jobbigt med 30-åringar som LJUGER om sin ålder eftersom de tycker att de är gamla. :D
Botox är jättebra mot den djupa "argrynkan" i pannan och - om man som jag - lider av brutala skrattrynkor som täcker halva fejset. Jag är 38 i år och tycker det fungerar kanonbra på mina problemområden. Jag har fortfarande en massa skrattrynkor men inte lika brutala och jag ser inte arg ut, det är lätt värt pengarna för mig :)
Däremot är jag inte för fillers i läppar och kinder, DET får folk att se ruggigt märkliga ut :) Kan funka i mungipor etc för att minska "surmunnen" men annars... nja.
Måste tillägga att ingen vet eller ser att jag har botox i ansiktet, det syns inte (om jag inte ska leka arga leken, då kan jag inte rynka pannan haha).
Jag tänker lite att det är bättre att rycka pâ axlarna eftersom man väl inte kan stoppa âldrandet ens med plastikkirurgi. Man ska kanske inte ge upp helt utan man kan försöka se bättre ut genom att dölja sina skavanker och framhäva sina bästa sidor? Fokusera pâ det man faktiskt är riktigt nöjd med eller tycker är roligt. Kanske vintage eller hâllbart mode eller manikyr eller sätta upp hâr eller smycken eller väskor etc... Om ytterligare 20 âr har utseendet förändrats igen? Bättre att passa pâ att tycka om sig själv och det man är nöjd med än att gräma sig? Eller man kan fixa sig eller anlita personlig tränare. Men bara man gör det till nâgot positivt som man njuter av? Inte för att man är missnöjd? Utan för att det ökar självförtroendet? Jag tycker verkligen att yta är för viktigt pâ prioriteringslistan för mânga kvinnor idag? Jag är tacksam att jag inte har samma tid idag som när jag var yngre att investera i mitt utseende för jag gör hellre andra saker som jag tycker jag mâr bättre av. Jag konsumerar mindre idag och jag önskar att jag kunde konsumera ännu mindre men nâgonstans är det för svârt för mig att helt stâ emot "grupptrycket" eller att inte vilja känna mig "extra fin" ibland.
Jag har massor med rynkor. And I like them :)
Ja men, det är ju just det där som är så himla vanskligt. Att man kan gilla sina små bröst eller rynkor, och så befinner man sig bland folk som ger utryck för hur fult och fel det är, och som lägger ner massor med tid och pengar på att bekämpa detta, och det får mig att känna mig lite osäker, faktiskt. Och jag tycker också att yta är väldigt högt upp på prio-listan för kvinnor idag, Blir alldeles nedstämd när jag besöker svenska bloggosfären och toppbloggare där det handlar om kropp och shopping och där det verkar vara norm att ha blekt hår, långa naglar och förstorade bröst. Trist.
Går ju an att tycka att det är sorgligt om man inte lider av det, eller hur? Är man slät som en persika tycker man givetvis inte att det är något att vare sig må dåligt över eller lägga pengar på, för man har inte upplevt problemen.
Alla rynkor är inte vackra, de som gör att du ser ut som en arg sur kärring är verkligen inte vackert. Sen om man tycker det är viktigt att göra något åt det är upp till var och en, som med allt annat :)
Aldern kan ju ingen undvika. Tycker det ar upp till var och en hur de vill 'battra pa' sitt utseende. Det jag tycker ar lite sorgligt ar nar relativt unga manniskor ger sig pa drastisk plastikkirurgi som ar oaterkallerlig och vid 50 ser ut som opererade vrak, alla med samma stela och skeva ansikte. Man undrar hur de skulle sett ut om naturen fatt ha sin gang (nu pratar jag inte om lite rynkutslatning har och dar, kramer och sant).
For ovrigt sa tror jag att graviditet, ammning och broststorlek ar mer genetiskt betingat an nagonting annat...
Fast svenska blonda bloggosfären är nog inte riktigt representativ för övriga befolkningen. /Maria i Norrbotten
Haha, jag vet inte det jag, Maria, varje gång jag landar på Arlanda slås jag av ALLA dessa blonda kloner! :D
Hur som helst så har jag tendens att tycka att det finns så jäkla snygga 40- och 50-åringar (alltså, tillbringa en timme i vilken fransk stad som helst, classy) och att det kommer en sorts sensualitet och rikedom med att "look like ones actual age". Och jag tycker att det är skillnad att ta hand om sig själv med bra livstil (träning, kost, noll cigg tex) och att känna att man måste injicera grejer i ansiktet för att känna att man duger. FÖr det handlar väl om det?
Jag menar, jag har själv tusen komplex och grejer jag skulle vilja ändra på om jag hade ett trollspö, men skulle vilja att det inte var så jäkla viktigt ändå, med det yttre.
Men som sagt, nu har jag lite ACCEPTERAT min ålder (vilket jag kanske inte hade vid 26) och då känns ju allting mycket bättre. Än när man kämpar mot något man omöjligtvis kan bekämpa.
Jag tycker att både Cruella och Anonym har en poäng. Alla åldras inte på samma "vackra" sätt. Och en del skavanker, om vi ska kalla dem det, är tråkigare att drabbas av än andra.
Jag fick åderbråck när jag var 34. Utan att ha varit gravid, ärftligt. Ärvt på mödernet har jag sedan den åldern också haft väl synliga nasolabialveck. De får mig inte bara att se äldre ut, utan också lite sur och snipig. De här två bitarna hade jag, om ekonomin tillät, så otroligt gärna gjort något åt. Att kunna gå i kjol och shorts igen. Aldrig kjol eller shorts på sommarhalvåret sedan några år. Inte med åderbråck som går från låret ner till ankeln. (Och benen har alltid varit min "stolthet", det jag fått komplimanger för.) Att kunna sminka sig, klä sig och se sig i spegeln utan att se de där sura mungiporna, känna sig fin och glad och inte "snipig".
Och hängbrösten, som inte ens gett mat åt några barn men gör att jag aldrig, aldrig, aldrig går utan behå och helst inte i bikini, både av bekvämlighet och estetiska skäl. De måste hissas upp. En diskret och snygg urringning är inte ett alternativ längre, brösten sitter helt enkelt för långt ner. Jag känner mig obekväm varje gång jag är utan behå. 60-åringar har mindre hängiga bröst än jag.
Osv. Det är så lätt att ha en massa åsikter om vad man borde acceptera och stå ut med när man själv inte har problemen.
Kanske ser man det annorlunda när man uppnått de avbildade damernas ålder, och kan omfamna att "okej, jag är gammal, då får jag se ut så". Att vara på skarven är nog värre. Att märka hur man "tappar" sitt utseende, och plötsligt behandlas som någon annan. Just kvinnors åldrande är så komplicerat, eftersom vi i så hög grad värderas utifrån vår ungdom och vårt utseende. Jag fattar att folk famlar.
Summa: Jag har all förståelse för att det kan göra all skillnad i världen att bli av med argrynkan i pannan. Till exempel. Att man blir lite vardagslyckligare av just det lilla ingreppet, för det tror jag att man kan bli. Ungefär som av att bleka sina gula tänder och plötsligt vilja le igen, när man tidigare skämts för att visa sina tänder.
Man kan inte stoppa åldrandet, men blir man lite gladare av att försköna visa bitar av det, utan att gå till överdrifter, så kan jag inte se annat än att det är upp till var och en. När vi nu lever i det samhälle vi gör.
/hanna
Jag förstår precis. Men var kommer detta ifrån, att dessa skavanker blir sådana irritationsmoment att de kan fördärva livet? Jag har stirrat mig totalt blind på mina komplex så till den milda grad att jag glömt det som är bra, och de har fått ta alldeles för stor del i mitt liv. Just nu försöker jag nog fokusera på det jag gillar, och se på mig själv med snällare och blidare blick. Men alltså, jag fattar.
Skicka en kommentar