C sa en gång att sitta i ett väntrum hos barnläkaren är lite som att befinna sig i en David Lynch-film.
Suggestiv dekor, uppstoppade kaniner med runda ögon, och mycket små människor som beter sig konstigt och helt utanför ramarna för de sociala koder som vanligtvis gäller i väntrum.
Nu i helgen har Véra, sex månader, och Aaron, ett och halvt år, gjort att sådana här repliker känns som helt normala:
- Man får inte slå på bebisar med trägafflar! (Möts med totalt oförstående från den inblandade).
- Oj, Véra har nog ätit upp kulturbilagan. Är det farligt?
- Man får inte slå bebisar med fjärrkontroller. Heller. (Den tilltalade förstår inte varför.)
- Oj, min bebis har kräkts på tangentbordet. Gör det något?
Och man vänjer sig. Det blir ett normaltillstånd.
2 kommentarer:
Samma här. Vi har liksom utvecklat ett eget språk baserat på flickornas kommentarer och ageranden. I need to get out more..
Helena: Haha, men det värsta är när man börjar prata med andra så där... ;)
Skicka en kommentar