Jag. Hatar. Att. Packa.
Och jag avskyr att ta farväl. Jag klarar inte avsked. Det är lika jobbigt varje gång, om inte jobbigare och jobbigare.
För övrigt älskar jag att resa. Om man bara hade kunnat beama sig från punkt A till punkt B. Jag klarar inte det här tranporterandet.
Well, well. Resandets oändliga olidlighet är övergående. Och det är vägen som är mödan värd och allt det där (Men hade Karin Boye någon gång rest med Ryan Air, med bebis och byte i Marseille, vid en fullkomligt okristlig tidpunkt på morgonen så hade hon aldrig skrivit den dikten. Det enda man lever för är att komma fram så att lidandet ska bli kort).
3 kommentarer:
Jag tycker nog att det är värst att packa upp..
Hoppas att resan hem gar bra. Och att det inte blir för jobbigt att säga hej da. Vet hur det är, sist sa rann tararna. Usch! Men tänk pa vad som väntar!
Kram Lisa
Det här med att beama sig hit och dit har jag och A funderat på länge nu. När vi hade träffats körde vi long distance relationship ett tag (jag i Göteborg och han i England) Och det var ju bara så otroligt hjärtekrossande med alla dessa Goodbyes. Och Ryan Air. Och okristligt tidiga flighter. Jag vet precis.. Och numera känns det på samma sätt när jag åker till och från Sverige. Beam me up Scotty!
Men din man måste ha längtat sig halvt fördärvad efter er...
Mia :)
Skicka en kommentar