Tillbakablick

Playa de las Americas, Teneriffa. Vintern 2002.

Jag totalvägrade att följa med på bussutflykt till bergen för att besöka inhemska bananodlare, hantverkare och tutti quanti utan låg hellre ensam i en solstol vid poolen iklädd gåshud och min bikini storlek 32, och vände håglöst på sidorna i en bok.
På kvällen gav vi oss in i turiststråken, drack vin och värjde oss för svarta försäljare i långa djellabahs som krängde guldklockor, solglasögon och smycken.
- Real Guccis, you know! Try them on! Good price for you!
Vingklippta papegojor, menyer med foton av maten i fyrfärgstryck och billiga neonskyltar jagade oss vidare genom Teneriffas fuktiga kväll.
Vi hamnade på ett tapasställe med salta potatisar, grillade bläckfiskar, marinerade paprikor och kryddiga oliver i neonupplysta glasmontrar. Vi beställde in flera fat med puntillitas, mariscos, manzanillas och allt vad det spanska köket har att erbjuda i plockmatväg, och en kanna sangria och satte oss vid ett av borden.

Bredvid oss satt ett ungt par med sin lilla dotter. Hon var ljuvligt söt, och paret hade bara ögon för henne, och ägnade sin middag åt att få henne att skratta. Mannen var snygg och försökte förgäves få en puss av sin dotter. Varje gång hon istället slog honom på armen med sin plastsked så brast de ut i skratt, alla tre. Den unga kvinnan var strålande vacker, solbränd och hade lång klänning och glada, lyckliga ögon. Barnet satt i hennes knä, och mannen fotograferade dem. De såg så lyckliga ut.

Och jag tänkte att det där får jag aldrig. Det var utom räckhåll för mig, och inte ens något jag aspirerade på att ha.
Och sedan förändras allt. Och jag tänker att det skulle kunna vara jag.