I går träffade jag min A-S för fika och catch-up av allt som hänt sedan sist vi sågs. Vi har känt varandra i (gulp) 23 år, och det roliga är att hon fortfarande på något vis är den där smarta lintotten som klev in på lekis och brädade alla andra kidsen i att rabbla alfabetet. Idag är hon lite längre, och civilingenjör, men annars är hon sig ganska lik. Det är en av höjdpunkterna att komma till Sverige och träffa vänner, på Korsika har jag bara ytliga bekanta, och de vänner jag har i Sverige betyder massor. Jag har inte tusentals, några få vänskapsrelationer som betyder hur mycket som helst.
Förresten, om ni bortser från min snygga kompis och min söta bebis, kolla in hennes urfina halsband! En silverplatta med en utskuren dalahäst i läderband! Görs tydligen av en silversmed i Falun, och det tänkte jag utforska...
4 kommentarer:
De där riktiga vännerna är värda hur mycket som helst!
Jättefint halsband!
Massa bloggande och en massa jag vill kommentera! Ja nektarinerna är stenhårda, svenskt lösgodis är oslagbart och chicklitt är som ett avsnitt av The Hills - totalt IQ-befriat och en skön vardagsflykt. Jag har heller inte många vänner, en massa bekanta men få riktiga vänner men precis som du säger, de betyder allt.
Pust. Fick nog med det mesta.
Sara och Mia: Ja, de är ju det... Och de blir fasta punkter när man själv flyttar runt mycket!
Det är det bästa med riktiga vänner, att det kan gå lång tid sedan man sågs, men ändå ta upp tråden direkt. Vänskapen försvinner inte med avstånd och tid,liksom.
/Anna S.
Skicka en kommentar